Charles De Gualle
19 juni 2008
Jag minns det som om det var igår. Jag vaknade klockan tre på natten med en panikkänsla i magen. Vad f*n hade jag gett mig in på? Åka bort utan någon jag kände, till ett främmande land med främmande människor och bo med främmande människor. Språkresa. Känslan jag hade är obeskrivbar. Nästan ren panik. Jag kommer dö, jag kommer vara helt ensam i tre hela veckor, var det enda jag tänkte på.
Vi åkte hemifrån runt fyra, och var på Arlanda vid fem. Då var det bara att leta reda på dom andra. Vi letade efter folk i gula tröjor, och fann dom utanför en Pressbyrå. Det var en liten grupp med andra personer där, men jag fattade inte att jag faktiskt skulle tillbringa de kommande tre veckorna med dom, inte än. Det var något slags upprop och sen fick vi säga hejdå till föräldrarna, och gå två och två till incheckningen. Det var en riktigt konstig känsla att gå ifrån päronen med en grupp främmande personer och veta att jag skulle vara borta från dom i tre veckor med dom här främmande människorna. Jag fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. När vi gått igenom passkontroll och skit fick vi handla lite om vi ville och prata med varandra. Det började kännas bättre eftersom man förstod att i alla fall dom flesta kände sig lika förvirrade som en själv. Vid kvart över sju fick vi gå på planet, jag hamnade brevid Bellman och Sandra, Bellman bjöd på godis, Gott och blandat var det (jag kommer tillochmed ihåg det..).
Vi landade strax efter 10 på Charles De Gaulle, Paris. Jag kommer ihåg att det var proppat med folk på flygplatsen, det var massa våningar och folk folk folk, som trängde sig heela tiden. Vi fick åka på ett typ rullband, och det var inte kort man åkte då. En jäkla lång bit var det, men jag hade lika gärna kunnat gå. Jag har faktiskt ben, men människorna i Frankrike är tydligen lata av sig. När rullbandet äntligen var slut var det dags att hämta väskorna. När vi fått våra väskor och väntade på en buss passade vi på att käka lite och gå på toa, sen satte vi oss på en buss och åkte på sighseeing. Jag hamnade brevid Larnie, vi var nog båda rätt blyga men fick rätt bra kontakt redan då. Vi kollade på en massa kända grejer, och stannade vid eiffeltornet och fotade mm och sen tog vi bussen till hotellet, Paris Bruxelles, ett litet hotell inklämt mellan en kinarestaurang och en grill. Vi blev tilldelade rummen och skickade upp väskorna i den pyttelilla, trånga hissen, sen var det bara att ta sig uppför dom branta trapporna till rummet. Jag delade rum med Isabel, Lais och Linn. Snacka om man blev förvånad när del lilla rummet var inrett med en dubbelsäng och två enkelsängar. Självklart rusade Linn och Lais till enkelsängarna så jag fick dela säng med Isabel. Jag hade absolut inget emot henne, en riktigt trevlig tjej, men det kändes ju lite skumt att dela säng med en person man bara känt i cirkus en halv dag. Det gällde ju bara två nätter så det spelade ju inte så stor roll.
Vi gick ut på stan och letade efter något att äta, vi hade knappt ätit något sen frukosten, till slut hamnade vi på ett McDonalds, det var jag, Bellman, Isabel, Fredrik och Chrille. Vi kollade lite i affärer och sen gick vi och la oss. Jag kommer ihåg hur jag tänkte, för man kände sig verkligen felplacerad. Trevliga männsikor, men lite obekvämt kändes det ändå. Den här dagen var den största känslan hemlängtan, men ändå var man nyfiken på vad som väntade, om man skulle få kontakt med någon, var man skulle hamna..
Den första dagen var nog den enda jag hade hemlängtan, möjligtvis dag två också, resten av dagarna hade jag knappt en tanke på hem, jag hade bara otroligt kul! Nya, spännande upplevelser och nya vänner, framförallt minnen för livet!
Resan fick mig även att växa som person och jag är inte lika överdrivet blyg som förut, och jag litar på mig själv mer. Jag vet att jag klarar att vara själv, och jag vet att jag vill åka igen!
Jag minns det som om det var igår. Jag vaknade klockan tre på natten med en panikkänsla i magen. Vad f*n hade jag gett mig in på? Åka bort utan någon jag kände, till ett främmande land med främmande människor och bo med främmande människor. Språkresa. Känslan jag hade är obeskrivbar. Nästan ren panik. Jag kommer dö, jag kommer vara helt ensam i tre hela veckor, var det enda jag tänkte på.
Vi åkte hemifrån runt fyra, och var på Arlanda vid fem. Då var det bara att leta reda på dom andra. Vi letade efter folk i gula tröjor, och fann dom utanför en Pressbyrå. Det var en liten grupp med andra personer där, men jag fattade inte att jag faktiskt skulle tillbringa de kommande tre veckorna med dom, inte än. Det var något slags upprop och sen fick vi säga hejdå till föräldrarna, och gå två och två till incheckningen. Det var en riktigt konstig känsla att gå ifrån päronen med en grupp främmande personer och veta att jag skulle vara borta från dom i tre veckor med dom här främmande människorna. Jag fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. När vi gått igenom passkontroll och skit fick vi handla lite om vi ville och prata med varandra. Det började kännas bättre eftersom man förstod att i alla fall dom flesta kände sig lika förvirrade som en själv. Vid kvart över sju fick vi gå på planet, jag hamnade brevid Bellman och Sandra, Bellman bjöd på godis, Gott och blandat var det (jag kommer tillochmed ihåg det..).
Vi landade strax efter 10 på Charles De Gaulle, Paris. Jag kommer ihåg att det var proppat med folk på flygplatsen, det var massa våningar och folk folk folk, som trängde sig heela tiden. Vi fick åka på ett typ rullband, och det var inte kort man åkte då. En jäkla lång bit var det, men jag hade lika gärna kunnat gå. Jag har faktiskt ben, men människorna i Frankrike är tydligen lata av sig. När rullbandet äntligen var slut var det dags att hämta väskorna. När vi fått våra väskor och väntade på en buss passade vi på att käka lite och gå på toa, sen satte vi oss på en buss och åkte på sighseeing. Jag hamnade brevid Larnie, vi var nog båda rätt blyga men fick rätt bra kontakt redan då. Vi kollade på en massa kända grejer, och stannade vid eiffeltornet och fotade mm och sen tog vi bussen till hotellet, Paris Bruxelles, ett litet hotell inklämt mellan en kinarestaurang och en grill. Vi blev tilldelade rummen och skickade upp väskorna i den pyttelilla, trånga hissen, sen var det bara att ta sig uppför dom branta trapporna till rummet. Jag delade rum med Isabel, Lais och Linn. Snacka om man blev förvånad när del lilla rummet var inrett med en dubbelsäng och två enkelsängar. Självklart rusade Linn och Lais till enkelsängarna så jag fick dela säng med Isabel. Jag hade absolut inget emot henne, en riktigt trevlig tjej, men det kändes ju lite skumt att dela säng med en person man bara känt i cirkus en halv dag. Det gällde ju bara två nätter så det spelade ju inte så stor roll.
Vi gick ut på stan och letade efter något att äta, vi hade knappt ätit något sen frukosten, till slut hamnade vi på ett McDonalds, det var jag, Bellman, Isabel, Fredrik och Chrille. Vi kollade lite i affärer och sen gick vi och la oss. Jag kommer ihåg hur jag tänkte, för man kände sig verkligen felplacerad. Trevliga männsikor, men lite obekvämt kändes det ändå. Den här dagen var den största känslan hemlängtan, men ändå var man nyfiken på vad som väntade, om man skulle få kontakt med någon, var man skulle hamna..
Den första dagen var nog den enda jag hade hemlängtan, möjligtvis dag två också, resten av dagarna hade jag knappt en tanke på hem, jag hade bara otroligt kul! Nya, spännande upplevelser och nya vänner, framförallt minnen för livet!
Resan fick mig även att växa som person och jag är inte lika överdrivet blyg som förut, och jag litar på mig själv mer. Jag vet att jag klarar att vara själv, och jag vet att jag vill åka igen!
Kommentarer
Postat av: Elin
Postat av: Elin
oj, inte meningen !
jag vet hur du kände första dagen men tyvärr fick jag aldrig uppleva den känslan du hade resten av tiden, jag längtade hem varje dag och grät mig själv till sömns, det är sant ! haha.. kul att du fick en bra resa :)
Trackback
