-

Jag har alltid tyckt att det har varit lite överdrivet när alla håller på och gråter på skolavslutningar, man ses ju efter sommarlovet hallå! Nu däremot, kan jag verkligen förstå. Jag har gått med samma personer i ungefär 10 år, varenda dag. Nu kommer alla börja på olika håll och vi kommer aldrig gå tillsammans igen. Aldrig mer en lektion med dom, jag kommer aldrig mer gå i korridorerna och tycka att skolan är jobbig, aldrig mer heja på någon från klassen vid skåpet. Inte på någon av 8orna eller 7orna heller. Aldrig mer ha en rast med dom. Aldrig mer glida in till spanskalektionen fem minuter försent. Fatta. Aldrig mer. Allt förändras. Vissa kommer jag antagligen inte träffa alls, kanske heja på om man träffas på stan, men inte mer. Jennifer och jag insåg det idag på sista lektionen, och självklart kom tårarna. Jag kommer sakna alla, även dom man inte umgås med eller ens gillar. Hela högstadiet, lärarna, lokalerna, rubbet. Det känns ju typ som hemma.
Visst ska det bli kul och spännande med en förändring, det tycker jag, men jag vill ändå ha kvar det gamla. Det är ju inte bara kompisarna från klassen, det är ju dom från 8:an och 7:an också. Allihop. Vi borde samla alla från högstadiet på grillkvällar i infjärden och grejer, eller vad säger ni?